För två år sedan dränerade vi runt hela huset och trädgården såg ut som en skådeplats för ett skyttegravskrig. Hösten innan hade jag flyttat alla växter i rabatterna intill huset och planterat dem i trädgårdslandet. Även hundraåriga piprankor som snurrade kring pelarna under balkongen och urgamla, underbara blåregn grävdes upp och sattes i en jordhög i ett tafatt försök att få dem att överleva. För min då 3-årige son var det en fantastisk tid då grävmaskinen arbetade bara en meter ifrån fönstret och han klättrade upp på bord, stolar och fönsterbrädor för att alltid ha första parkett. För mig var det en mardröm att se att allt man jobbat så hårt med bara förstöras i en lervälling. Så snart maskinen försvunnit tog jag fram spade och skottkärra och körde jord hit och dit och fick trädgården på rätt kurs igen. Jag kunde plantera tillbaka mina växter och de flesta överlevde faktiskt! Piprankorna klarade sig inte, så när höstrean kom köpte jag nya till halva priset på plantskolan.
MEN inget ont utan att det för något gott med sig! Vi köpte ett lass med matjord för att kunna återställa rabatt och gräsmatta och med den jorden kom första året hundratals prydnadspumpor. De fullkomligt vällde fram över hela rabatterna och tog över spaljéer och ungarna var överlyckliga och gav bort pumpor till alla, även dagistrappan dekorerades med våra pumpor.
Året därpå kom en ännu större överraskning! Då började det växa underbara pionvallmo som jag så länge velat ha och letat efter. I somras spred jag dessa fröer i alla rabatter och hoppas verkligen på att få det lika fint i år igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar